SKOLMINNEN       Av Edvin Möllerstedt

 Dessa skolminnen  är tidigare publicerade i Rinkaby IOGT: s årsskrift ”Hembygdens Jul” 1985.

Innan jag börjar berätta om min egen skolgång vill jag berätta om ett par episoder, som mina bröder Albert och Gunnar talat om. När Albert som äldst i syskonskaran i mors sällskap kom till Björkets småskola för att skrivas in hade mor förmanat honom hur han skulle uppföra sig och svara fröken, med namn och dylikt.

 – Vad heter du min lille vän frågade fröken?

Jag heter Nils Albert Persson. Då vände lärarinnan sig mot mor, fru Möllerstedts barn ska väl inte heta Persson. Jo sa mor, om de skulle staka sig och bli efter, märks det inte så mycket då. Ja men nu skriver jag Möllerstedt, för det ska barnen heta, slog lärarinnan fast. Det var bilismens barndom, det var inte så många bilar, som kom förbi skolan. Min bror Gunnar har berättat, alla barnen satt och skrev och det var alldeles tyst i klassen. På gaveln var stora fönster utåt landsvägen. "Soj där kommer ojn stor hondan", det var klasskamraten Erik, som meddelade fröken och kamraterna om detta underverk. Så måste jag tala om hur det gick till när min syster Emelia kom i storebror Alberts sällskap, för att skrivas in i nämnda skola. Hon var klädd i träskor i snömodden, därför bar det sig inte bättre att när hon kom in i skolsalen "åkte hon kana" mot lärarinnan och hennes bord. Välkommen min lilla vän, men varför har du så bråttom, skämtade fröken.  

Det var år 1917 som jag började min skolgång i Björkets småskola, min första fröken hette Ruth Andersson, hon var dotter till godsträdgårdsmästare Andersson. Vi startade vår skolgång med en mycket snäll lärarinna. Min bänkkamrat hette Kurt Svensson, han hade sitt hem några hundratal meter västerut, och jag ännu något hundratal meter öster ut från skolan. Vi följdes åt som bänkkamrater under hela vår skolgång. Det andra året i småskolan fick vi en ny fröken som hette Ingeborg Svensson, hon var en smula strängare, men jag tror inte att någon mådde annat än väl av det. Hon bodde i mitt hem och hade eget hushåll där. Det var inte så välbeställt med komforten på den tiden, hon lagade alltid sin mat på rummet, men kunde i övrigt gå som barn i huset. Så kom då det tredje skolåret, i mellanskolan i Trolle Ljungby. Där fick vi möta småskolebarnen från Östra Ljungby. De hade gått hos en fröken, som var en mycket sträng undervisare. Vi förstod av våra nya kamrater att de kände en stor lättnad när de kom till mellanskolans lärarinna fröken Matilda Westesson, som var en mycket lugn och snäll fröken. Hon var den av mina lärare, som jag hade det största förtroendet för, hennes lugna metodiska undervisning gjorde att jag verkligen bjöd till för att inhämta så mycket lärdom som möjligt av denna i mina ögon verkligen snälla människa. Jag kan ännu idag se henne sitta i sin kateder de timmar vi hade skrivning eller ritning. Hennes tankar var säkert många gånger långt borta från allt vad undervisning hette, där hon satt så stel och drömmande. Kanske var det någon förlorad lycka hon drömde om?  

Det kom ett brev till skolan från en flicka i Villands Vånga skola, till den flitigaste pojken i klassen. Oskar Olsson och jag fick lika många röster vid den företagne röstningen, så det blev lottdragning och den vann jag. Det blev till att ta hand om brevet och svara flickan som hette Alva, vi brevväxlade sedan en tid men vem som "slog upp" kommer jag inte ihåg. Så var det mina två år hos Matilda Westesson gångna hon hade under tiden haft vänligheten att ge mig fritt från skolan en vecka, för att följa med mor och far till Ystad, mot löfte att jag skulle skriva en uppsats om detta, vilket jag gjorde och uppskattade mycket.  

Efter sommarlovet började jag i storskolan, hos lärare Nils Lindell, en lång stilig herre med svart hår och mittbena, samt stubbad mustasch, en riktig aristokrat. Vi hade en väldig respekt för den mannen, lite var för vi hade hört talas om hur sträng han var. Det var med bävan jag flyttade över från mellanskolan till Lindell. Han hade tre klasser med tillsammans 45 elever. Men det var väl inte så farligt som en del av oss hade fruktat, i varje fall hade han inte så stora krav i den första klassen. Alla eleverna visste dock att när han hade de bruna skorna på sig, då gällde det att vara på sin vakt. Då var benämningen "svedala karar" under lektionerna titt och tätt på hans läppar, men han var en mycket energisk undervisare, som ville utnyttja all tid för att inpränta så mycket lärdom som möjligt hos sina elever.  När slädfordonen vintertid med sin bjällerklang hördes anlända, så trodde vi att nu är det slut för dagen. Men våra fäder eller bröder fick vackert vänta med sina fordon, även om det var bistert kallt, hellre några minuter över än innan. Hans nitiska läraregärning slog ut ett schemalagt ämne som trädgårdsskötsel, den skulle utföras på middagsrasten. Vi hade i regel inte hunnit svälja sista tuggan när Lindell stod vid hörnet av kyrkogårdsmuren och med sin välkända gest förkunnade att nu är det tid för trädgårdsarbete. Varje år innan sommarlovet kom, hade vi utfärder men de var inte så långa på den tiden. Lantbrukarna ställde upp med hästar och vagnar, vi åkte till Landön, Kjugekull, Valje och dylikt. Skolgången avslutades varje år i början av juni med examen. Då var alla barnen högtidsklädda, det var merendels mödrarna som kom för att lyssna på sina telningar. Efter examensproven avslutades det hela med samling i kyrkan. Då kom lärare och elever marscherande från Björket, Östra Ljungby, Tosteberga, Vanneberga och Trolle Ljungby skolor, alla barnen med svenska flaggor i händerna. I kyrkan talade prosten Lindblad och kantor Andersson skötte sången och orgelmusiken. Där tonade psalmen "den blomstertid nu kommer". Utanför den vackra kyrkan spirade den skira grönskan och samtliga elever och lärare var ännu ett oförglömligt minne rikare.  

Björkets småskola där alla vi elva syskon började vår skolgång låg mitt för allen till Trolle Ljungby. Den hade av personalen på slottet fått smeknamnet "Pepparkakshuset". Ett kärt barn har ju som bekant många namn, och när jag hörde av flickorna på slottet, att vår gamla fina småskola hade fått ett så vackert namn värmde det och man kände minnenas rysning. Den låg mitt på den numera breddade "66 an" och revs år 1962. Byggnaden tillhörde godset. Min son Bengt Göran och jag, som båda var anställda på godset då, hade av ledningen fått order om att ta till vara det vi ansåg kunde användas innan grävskopan satte igång.

                                                                         Edvin Möllerstedt

 Dessa skolminnen och är tidigare publicerade i IOGT: s årsskrift ”Hembygdens Jul” 1985. 

Edvin Möllerstedt var född i Trolle Ljungby år 1910 och avled i Gualöv 1994