En reseberättelse i historia och nutid

En förkortad version är tidigare publicerad i Sveriges släktforskares tidning, Släkthistoriskt Forum nr 2 : 2008

En resa över Atlanten, Då och Nu 

Bakgrunden 

I denna lilla skrift vill jag berätta om släktforskning över Atlanten, och vilka trevliga följder det kan föra med sig. Huvudpersonen i fråga är min hustrus farfars bror, Per Harald Welander, och om honom och hans öde ”over there” i Amerika skall denna berättelse i huvudsak handla om. Men först några små rader om bakgrunden till den aktuella forskningen i fråga. När jag kom in i familjen genom giftermål 1987 hade min släktforskning nyligen börjat. Genom åren fick jag sedan ta del av hustruns muntliga familjehistoria genom min svärfar. Allteftersom ord fogades till ord, gamla foton letades upp, och efter åtskilliga timmars källforskning i förekommande arkiv, började en intressant släkthistoria komma på pränt. Släkten är av skånskt Göingeursprung, den stammar från äkta snapphaneland sedan flera generationer. Den äldsta i dag kända annan är min hustrus farfars, mormors, mormors, farfars far (10 generationer) som hette Bengt Pärsson, 1639-1727 och var bonde i Hörröds by i Farstorps socken i V.Göinge härrad. I en notis i Farstorps dödbok: (C:2, Kristianstad, Farstorp, Döda, 1690 - 1733, p.107) kan följande rader läsas:

–       ”4-de dag Juhl Begrofs gårman Bengt Pärsson i Hörröd. war 88. Åhr gamall. giordes ingen prädikan öf-r honom”.  

Med lite historiskt resonemang och kunnande ger det ofrånkomligen ett visst perspektiv att ta del av. Bengt Pärsson föddes som Dansk medborgare 1639 under kung Christian IV, och dog som Svensk 1727 under Fredrik I av Hessen. Bara 25 år före hans födelse grundades ju Kristianstad 1614 just av Christian IV. Det allra viktigaste årtalet i Skånes historia är 1658 eftersom det då erövrades av Sverige och förvandlades från en del av Danmark till svensk gränsprovins. Då var Bengt Pärsson 19 år gammal. Under de kommande 50 åren i hans liv förekom det strider mellan de två länderna i olika omgångar. Med slaget vid Helsingborg 1710 avgjordes striden om Skånes nationalitet definitivt och 1719 fick Skåne samma länsförvaltning som resten av Sverige. Bengt levde och verkade alltså som bonde i Hörröd i Farstorps socken under den oroliga tid då Skåne omväxlande var Danskt och Svenskt. Med all säkerhet har han både sett och hört talas om snapphanar och deras liv och öde. Bengt Pärsson var ju 88 år när han slöt ögonen för sista gången. En rätt hög ålder med den tidens mått. Men det har varit ett genomgående arvsdrag i släkten genom över 350 år nu. Det har funnits åtskilliga som passerat både 70 och 80 år, flera har passerat de 90, och ett par har blivit över 100 år. Rekordet har huvudpersonens syster borta i Canada, som blev 106 år.

Föräldrarna och familjen

Denna berättelses huvudperson är ju som tidigare sagt Per Harald Welander. Han kommer till världen på Vankiva Nr: 12, som fjärde barn till Alfred och Matilda Welander. Fadern Alfred hade först tjänat som värvad soldat på Kungliga Wendes artilleriregemente i Kristianstad, och därefter slagit sig på lantbruket. Han är skriven torpare under Vankiva gård till år 1902. Det året bestämmer sig Alfred Welander för att göra som många andra, han skall resa till Amerika för att tjäna pengar till en egen gård här hemma.

Alfred reste till Canada och jobbade i den lilla orten Field i British Colombia. Feild ligger c:a 80 mil österut från Vancouver och är bara en liten ort med ca.300-400 invånare idag. Utreseorten för Alfred Welander var Göteborg den gången. Alfred blir borta i drygt 1,5 år innan han återvänder från Canada hem till familjen den 22 januari 1904, och från det datumet är familjen skrivna i Finja församling på det av Alfred inköpta hemmanet Gunnarstorp Nr:1. Så han lyckades med sin föresatts, han återvände hemlandet och köpte sitt eget ställe. Familjen kvar på Gunnarstorp nr:1 i Finja till år 1917, då de köper ett ställe i Nävlinge. Men då har redan de flesta av barnen lämnat föräldrahemmet. Två av dem väljer att emigrera från Sverige för gott. Först att ge sig av var dottern Helga som åker till Canada, år 1912, när hon är 20 år gammal. Hennes resa går över Liverpool till Qubeck och sedan vidare till British Colombia. Hennes blivande make Edvin som utvandrat redan 1905 har kommit hem till Sverige, träffat och lockat med sig henne tillbaka till British Columbia. Tillsammans bygger de upp en stor ranch där och får 6 barn. Helga och maken återvänder bara en gång till Sverige. De kommer över för att träffa släkten och uppvakta Helgas lillebror Anton på hans 50-årsdag 1948. Helgas liv blir långt. Hon avlider Annandagjul 1998, 106 år gammal, in i det sista i det närmaste helt klar i tanke och förstånd. De sista åren var hon i det närmaste döv, men pratade och sjöng fortfarande på en utmärkt svenska. Tre av Helgas barn besökte under 1985-95 Sverige vid olika tillfälle och tittade på förfädernas hemtrakter. Vi hade glädjen att träffa dem här och få ha dem som gäster i vårt hem, och några år senare år 2001 fick vi möjligheten att själva åka över till Vancouver i Canada för att träffa släktingarna där.

Och det var där någonstans som nyfikenheten om emigranterna tog fart. Sedan tidigare visste vi i familjen att en yngre bror till Helga, Per Harald hade givit sig av till Canada året efter henne, år1913. Även hans resa gick till British Colombia där systern redan då fanns. Kanske var båda syskonen inspirerade av faderns resa dit 10 år tidigare. Men han stannade inte där länge utan reste vidare ner till USA. Inom både den svenska och Canadagrenen av familjen hölls kontakten rätt väl under de kommande 25 åren. Men när Per omkom hastigt i en olycka 1941 upphörde rätt snart all kontakt, och med åren försvann den mesta informationen som fanns om var och hur Per hade levat. Släkten här hemma och syskonbarnen i Canada kunde bara berätta att han omkommit någonstans i södra USA, och att det nog fanns 4-5 kusiner där någonstans. I det läget började forskningen, eller rättare sagt detektivarbetet med att försöka hitta Per och hans efterlevande.

Per Harald Welander

Per Harald föddes år 1893 i Vankiva Socken. Efter lite grundforskning i Vankiva kyrkoböcker, kommunarkiv och statliga register, vet vi med säkerhet att han bor hemma upp till 17-årsåldern. Han finns skriven hos föräldrarna i folkräkningen den 31/12-1910. Enligt Finja kyrkobok väljer han att emigrera till Nordamerika den 14 mars 1913, när han är drygt 19 år gammal. Men efter det finns ingen mer information att få om honom i hemlandet. Hans finns inte med i något svenskt emigrantregister så han reste sannolikt över Köpenhamn eller Oslo. Det enda som mer framkommer är när bouppteckningen efter hans mor Matilda upprättas efter hennes bortgång år 1957. I den framgår det att Per lämnat efter sig sex arvsberättigade barn, som vistas på okänd ort i USA. Barnen nämns med namn och födelseår, uppgifter som i ett senare skede skall visa sig mycket värdefulla. Nåväl, efterforskningen fortsatte med återkommande sökningar på Internet och i olika tänkbara källor.

Så kommer den dagen då jag läst en artikel i Sveriges Släktforskarförbunds tidning som handlar om emigrantforskning. Där läser jag om olika Internetkällor i USA och världen. Bl.a. så nämns hemsidan www.ancestry.com som jag testar samma dag. Och till min stora glädje (och förvåning) får jag en träff där. På en internationell efterlysningssida frågar en då okänd person efter någon som vet någonting om en Pete.H.Welander född 1893 in Sweden, med föräldrar som heter Alfred och Matilda. I det läget ökade nog pulsen en del. Efter att ha svarat på efterlysningen så visade det sig att den som frågade efter Pete´s förfäder var ett av hans barnbarnsbarn, Rachel Parker i USA, och alltså tredjekusin till våra barn. En bra mail-kontakt uppstod och jag fick klart för mig att Pete och Per var samma person. Och då får jag äntligen veta var Per hade blivit av i det stora landet.

Det var i Arizona jag skulle söka, närmare bestämt i en liten stad som heter Bisbee. För där levde ännu tre av hans barn som var syskon till min kontakts avlidna farmor. Det blev nu nya besök på www.ancestry.com och fakta började samlas in. I USA öppnar man nu upp fler och fler stora databaser till forskning. På Ancestrys hemsida finns de flesta av dem tillgängliga, dock är det en betaltjänst som kräver abonnemang. Att använda tjänsten är lätt men man måste ha både idéer och fantasi ibland för att hitta rätt. Framför allt när det gäller namn och olika stavningar av dem. Efter ett antal sökningar fram och tillbaka kan jag konstatera att Per Harald rätt snart blir Peter Harald, för att sedan bli Pete Harold. Och i något fall blir efternamnet stavat med enkelt V.

När nu den första kontakten fanns gick sökandet snabbt vidare. En första koll på Internet i staten Arizonas databas över födda och döda före 1945, gav omedelbart flera resultat, det med hjälp av namnen från den tidigare nämnda bouppteckningen. Både Pers dödsattest och ett par av barnens födelseattester hittades där. Och en kontroll i den aktuella telefonkatalogen för Bisbee gav en lyckad träff. Det fanns fortfarande en Welander i staden, nämligen den ogifta dottern Irene. Ett brev skrevs och skickades iväg till USA med traditionell postgång, där jag förklarade vem jag var, hur jag / vi var släkt med Welanders i Bisbee, och att vi önskade få kontakt med dem där borta. Spänningen var stor, skulle det komma något svar från Irene som ju vid detta tiden var en äldre dam på närmare åttio år. Och jo då, i dessa Internettider kom det ett handskrivet brev på sju sidor, som uttryckte en stor glädje över att ha fått kontakt med Sverige igen. I brevet berättade Irene lite om sina föräldrar Per och Edna, sina fem syskon och deras familjer. Irene själv var ogift och levde tillsammans med en ogift handikappad bror kvar i föräldrahemmet i Bisbee.

Och inte nog med det, en tid senare kom ytterligare ett brev från Bisbee. Men nu var det en för mig helt okänd person som skrev. Det visade sig vara en lokal historie och emigrantforskare på biblioteket i Bisbee som fått min adress och mina översända släktfakta av Irene. Forskaren i fråga hette Wes Patiance och var dessutom gift med en svenska sedan över trettio år. Wes inledde sitt brev på bruten svenska för att sedan övergå till engelska. Han berättade att han forskade om just svenska emigranter till Bisbee och Arizona, och att han hade skrivit två böcker om det, ”Från Bjäre till Bisbee - Emigrantminnen" och ”Från Bune till Bisbee och Tillbaka”. Böckerna fanns översatta till svenska, och i den ena förekom min eftersökte Per Welander. (Båda böckerna finns tillgängliga på svenska bibliotek). Wes berättade vidare att han i forskningssyfte besökte Sverige 2-3 gånger per år och att han väldigt gärna ville träffa oss i Pers hemtrakter nästa gång han kom över. Med i brevet följde även information om hans svenska översättare och e-postadresser. Nu tilltog en intensiv mailkontakt över Atlanten där vi bytte information och forskningsresultat om Per, hans familj och bakgrund. De två böckerna införskaffades och gav även de en del information om Per och hans liv. Och om det är det nu dags att berätta …

Pers långa resa

Per reser som många andra svenska emigranter på den tiden över England, men därifrån åker han sedan från Glasgow med fartyget S.S. Scotian till Halifax på Canadas östkust, dit han anländer den 29 mars 1913. Emigrantfartyget S.S. Scotian tillhörde då ett norskt rederi så det är väl rätt troligt att Per reste ut från någon av grannländerna Norge eller Danmark. Resan hemifrån Sverige över Atlanten har alltså tagit totalt 15 dagar. Det är där borta i Canada han ändrar sitt namn för första gången till det mer amerikanska Peter Harold. Det som senare kommer att bli förkortat till Pete.

Pers fortsatta väg till USA gick sedan tvärs över hela Canada till västkusten och British Columbia. I Canada stannar han i drygt 1,5 år innan han fortsätter sin färd mot USA. I ett dokument från USA´s gränsmyndigheter i november 1914 står det att han passerar gränsen mellan Canada - U.S.A vid staden Blaine i staten Washington. Han kommer då från Vancouver (där systern Helga då finns) och skall till den lilla staden Lynden bara någon mil innanför gränsen. Per uppger för tullen att han har 150 dollar med sig i reskassa och intygar att han inte varit i USA någon gång tidigare. Enligt en muntlig uppgift från hans barn så skall han ha arbetat som gruvarbetare i den trakten och sedan i södra Kalifornien. Och det stämmer säkert för han bodde ett tag i San Diego år 1916. Därifrån skickade han ett vykort hem till sin bror Anton i Gunnarstorp, Finja, med en sin då aktuella boendeadress nerskriven.

Efter det fortsatte han sin resa till Bisbee som ligger i bergen i södra Arizona, bara någon mil från Mexikanska gränsen. I början på 1900-talet var Bisbee en stor gruvstad med nära 20 000 invånare, där ibland en grupp på c:a 300 svenska invandrare. I gruvorna bröt man Guld, silver och framför allt koppar. Staden var under tiden runt 1900-talets början en av världens största kopparproducenter. Gruvdriften upphörde först in på 1960-talet. Nu för tiden är Bisbee bara en småstad med cirka 6000 invånare som i huvudsak livnär sig på turismen och omkringliggande farmer.

Att Pete hade kommit Bisbee år 1917, det vet vi med säkerhet.  Den 5: e juni det året blir han nämligen där inskriven som frivilligt värnpliktig i U.S. Army, för att utbildas och sedan kunna delta i 1:a Världskriget. Tack och lov blev det fred igen, innan han blev utkallad för att delta i kriget i Europa. Men detta att han efter bara knappt tre år ställde upp för sitt nya hemland, att det skulle ge efterverkningar för hans familj över nittio år senare, det hade han nog aldrig ens kunnat drömma om. Mer om detta senare. Men Pete rör åter igen på sig efter den första tiden i Bisbee.  I USA:s folkräkning för 1920 är Pete skriven som arbetare i Los Angeles, Kalifornien. Sannolikt beror det på att just vid de åren var rätt oroligt i Bisbee med mycket arbetslöshet och bråk mellan fackföreningar och gruvägare. Men redan år 1921 är han tillbaka i Bisbee. För där i Bisbee har Pete redan mött sin blivande fru, den svenskättade Edna Johnsson, född 1904 i Bisbee och död där 1959. Hennes fader kom från Idala socken i norra Halland och modern från Västra Karup på Bjärehalvön i Skåne. En av hennes släktingar hade ett hus där Pete fick hyra ett rum, och där träffade han Edna. De gifter sig år 1923. Under åren 1925-1935 får de sex barn, fyra döttrar, Alice -1925, Irene -1928, Ruth -1933, Louise -1935 och två söner, Harold -1926 och Arthur -1929. Men det är nog ett tungt liv för familjen på flera sätt. Bland annat så föds två av barnen med olika typer av skador. Sonen Harold har ett lätt handikapp och är delvis förlamad och förblir så för resten av livet. Och dottern Louise var svårt multihandikappad hela sitt korta liv.

I Bisbee jobbade Pete hela tiden nere i gruvorna. Först som vanlig gruvarbetare, och sedan som timmerman där nere. Det var nog ett tufft arbete som slet hårt på kroppen på den tiden. Det fanns säkert jobb uppe på marken med, men jobbet nere under jord var dubbelt så bra betalt. Det lockade säkert och behövdes nog för den som hade en stor familj att försörja. Pete var en utåtriktad person och deltog aktivt i det sociala livet i Bisbee. Han var bl.a. medlem i en amerikansk ordensloge. Om detta och mycket mer om det dagliga livet i Bisbee kan man läsa i de två till svenska översatta böckerna av Wes Patiance. Så länge Pete levde var kontakten med Sverige ganska tät. Mellan honom och syskonen, och mellan mor och son växlades det många brev genom åren.

Foton skickades på barnen, nyheter förmedlades, både om ont och gott. I ett brev år 1925 till sin bror Anton berättar Per att han köpt sin första automobil i Bisbee. Det var säkert en stor sensation här hemma vid den tiden. Själv får Per brev från samma broder år 1927, där han får veta att hans lillebror nu minsann gift sig och fått sin första son som ska heta Sven (min blivande svärfar). Men som det nämnts tidigare, jobbet i gruvorna var både tufft och farligt. Olyckor hände ofta och många arbetare fick sätta livet till genom åren. Pete drabbades även han. Vid ett tillfälle fick han ett ben brutit och fick tillbringa lång tid på det lokala sjukhuset, Copper Queen Hospital. Och till slut kom den hemska dagen då hans familj drabbas av den tunga sorgen. Pete avlider efter en svår gruvolycka den 13 december 1941. I dödsbeviset som utfärdas två dagar efter olyckan står det att Pete på grund av fall i gruvan dör av Bruten Nacke, Sprucken Skalle och Bruten Rygg.

Denna olycka bekräftas i den nämnda boken "Från Bjäre till Bisbee - Emigrantminnen" av Bisbeeförfattaren Wes Patiance. I boken beskriver författaren olyckan så här:

–       Två män utförde reparationer i schaktet White Tail Deer, söder om Bisbee. Plötsligt gav ställningen vika, de föll handlöst 30 meter ned till botten och dog ögonblickligen. Klockan var 11.10 på morgonen. En av männen var Pete Welander. Edna blev ensam med sina sex barn och fick genomleva krigsåren så gott det gick. När Pete dör i förtid är äldsta barnet bara är 16 år och går på High School och den yngsta dottern Louise hade just fyllt sex. Per blev 49 år och hade jobbat i mer än 20 år i gruvan i Bisbee.

Det låter konstigt men Pete fick det öde han själv hade uttalat sig om. Under flera år hjälpte han på helgerna sin hustru Ednas mormor med hennes lilla gård utanför Bisbee. Hon var änka och orkade inte med allt arbete själv. Omkring 1935 blev det tal om att Pete med familj skulle flytta ut från Bisbee och överta gården, men Pete ville inte. Han sa att han hellre dog som gruvarbetare än som bonde eller skogsarbetare. Kanske hade fått nog av det livet som dräng hemma i Sverige i ungdomen. Efter olyckan så fruktade Pers hustru Edna alltid för just Pete´s dödsdatum, den 13 december. Och som ett ödets ironi så avlider hon av bröstcancer just den dagen 1959. Dottern Irene skriver och berättar i ett brev i augusti 2006 följande om sina båda föräldrar, Per och Edna:  

–       Vi hade underbara föräldrar. Pete Welander var en fantastisk pappa och make. Jag vet att min mamma saknade honom väldig mycket, hon hade ju sex barn att ta hand om. Tillsammans med vår pappa så var alla helger speciella händelser, och han gjorde alltid mammas födelsedag till en mycket speciell dag. Vi försökte att fortsätta med det efter hans död. Han var verkligen en tålmodig pappa till oss sex barn. Hon fortsätter med att berätta om de sex barnen och hur deras liv blev.

1.   Alice Mai född 1925 och död 2000. Hon gifte sig med Joseph Parker 1926-1989. Han var från Virginia, och var militär på Fort Huachuca som ligger 6 mil från Bisbee. Efter giftermålet bosatte de sig i staden Tombstone som ligger 4 km från Fort Huachuca.  Alice och Joseph fick fyra barn, Joane -56, Alvin -58, Patricia-60 och Jamie -62. Tillsammans har dessa fyra syskon gett Alice 10 barnbarn.

2.   Harold Carl född 1926 och död 2010.  På grund av ett handikapp har han aldrig kunnat ha något fysiskt arbete. Men han  fått ett långt liv, sommaren 2006 firade han sin 80-årsdag i den lokala kyrkan tillsammans med släktingar och vänner.

3.   Irene  född 1928. Hon har aldrig gift sig. Irene utbildade sig till sjuksköterska och arbetade som det i 44 år. Bland annat var hon anställd som sjuksköterska på Bisbee sjukhus "The Coppor Queen Hospital". Hon bor i det huset där barnen är födda, och som deras pappa Per köpte när han gifte sig med Edna

4.   Arthur Jimmie född 1929. Gifte sig med Janice Jonhsson -1939 från Kentucky. De har två , Michael -1970 och Angelo -1972. Arthur bor numera i Florida

5.   Ruth Kathrine, född 1933. Gifter sig med Everett Waters, 1926-2002. De har två barn, Saree -1966 och Kathy -1968

6. Louise föddes 1935 och dog redan 1960. Louise blev bara 25 år gammal. 

När min emigrantforskning kommit så här lång och jag började få ett helhetsgrepp om Per/Pete´s liv kom ett nytt trevligt besked från Bisbee. Wes Patiance skrev och berättade att han skulle släktforska i Småland ett par dagar i maj. Han höll på med grundarbetet för ytterligare en bok om folk från södra Sverige som kom till Arizona och gruvorna i Bisbee. Den boken beräknas komma ut under 2009-2010 i USA. Översättningsarbetet pågår parallellt med författandet, så det skall nog inte dröja mycket längre innan den finns på svenska med. Och med anledning av all de nya fakta som framkommit om Pete från min sida på Atlanten skulle han kanske få en lite större plats i den nya boken än vad som början var planerat. Så nu ville Wes träffa mig och hustrun, och då gärna i Pete´s svenska hemtrakter. Nu startade en ny typ av grundforskning upp.

Vad skulle vi visa upp för vårt Amerikabesök? Vad fanns det eventuellt kvar av Pers barn och ungdomsmiljö ? Var låg barndomshemmet Vankiva Nr: 12 där han föddes o.s.v. ?  Det blev till att söka i byggdelitteratur, jämföra nya och gamla kartor och att ta bilen för att på plats kolla upp hur det såg ut i dag. Ytterligare nya fakta kunde på så sätt fogas till släkthistorian och därmed ge en ännu mer klar bild av den. Så kom då dagen för vårt efterlängtade amerikabesök. Lördagen den 12 maj 2007, i ett strålande vårväder möte vi Wes och hans svenska översättare Gunilla Gruvberger i Vankiva. Vi började vår lilla rundtur där med att köra bort till platsen för den gamla delen byn där kyrkan låg. Det var ett önskemål från släkten i Bisbee att Wes skulle fotografera deras pappas dopkyrka när han var där på plats. Efter en stunds rundvandring blev det sedan vidare färd mot den uppskattade platsen för Pers barndomshem vid nr.12.

Både den nya landsvägen och järnvägen har dragits fram delvis över nr: 12, så av stugor och torp återstår inget från den tiden. Men vid den nedlagda gamla stationsbyggnaden fanns det ett litet rastbord där vi slog oss ner, och från den platsen hade vi utsikt bort över nr. 12`s marker.  Att sitta ner över en fika och föra en släkthistorisk diskussion på engelska var mycket stimulerande. Där har vi suttit på vars en sida om Atlanten och forskat om samma person, utan varandras vetskap, och nu sitter vi där i Vankiva, Pers barndomstrakt och pratade om honom och det som blev hans liv. Att höra Wes berätta om Bisbee och Arizona, om släkten ”over there” som tyckte det var så roligt och spännande att de fått kontakt med Sverige igen, det var värt allt forskningsarbete många gånger om. Men som alltid när det är roligt och spännande så gick tiden alldeles för fort. Snart blev det dags för Wes och Gunilla att återvända norrut mot Småland igen. Vi tog adjö och var helt överens om att hålla kontakten. Sedan bar det i väg hem även för mig och min hustru. Och det var där i bilen någonstans på vägen hem som vi började prata om att resa över till USA och träffa den nyfunna släkten. Och innan vi var hemma hade det i det närmaste blivit ett beslut om att resa.

Vår resa till Bisbee

Efter några snabba mail och vanliga brev över Atlanten stod det snart klart att bästa tiden att resa var till hösten. Bisbee ligger i ökenmiljö så somrarna kan var mycket varma där. Resan bokades rätt snart och planeringen för vårt besök blev mer intensiv, både här hemma och där borta. Vår släktkontakt i Bisbee, Irene var en pensionerad sjuksköterska som tjänstgjort över 40 år på det lokala sjukhuset där. Alla kände henne och hade mycket stor respekt för henne. Tillsammans med Wes planerades och ordnades aktiviteter av helt oväntade slag. Så kom dagen för vår avresa, den 15 september. I vår moderna tid tog flygresan 13 timmar, samma resa som 15 dagar för Per drygt 90 år sedan. Vi landade i Tucson, AZ och fortsatte sedan vidare de 10 milen till Bisbee med hyrbil. På vägen passerade vi ett berömt historiskt resmål, Tombstone. Staden Tombstone och trakterna där runt omkring är ju kända från "Vilda Västern" tiden i USA. Det var där som den klassiska uppgörelsen "Striden vid OK Corall" med Sheriffen Wyatt Earp, hans båda bröder och Doc Holiday mot Clantonligan avgjordes med en häftig eldstrid (Vi åkte dit tillsammans med en släkting några dagar senare för att känna på västernmiljön och känna doften av krutrök).

Snart var vi framme i Bisbee. Vilken känsla att komma nerför bergsvägen till denna 1800-talsstad. Det var som att köra rätt in ett levande museum. Där är i det närmaste inte något rivet eller nybyggt den senare halvan av 1900-talet. Väl framme på avtalad plats stod två av syskonen Welander, Irene och Ruth tillsammans med Wes och väntade. Vi blev mycket varmt välkomnade och omhändertagna. Efter ett kort besök på vårt hotell blev vi sedan körda på en lång guidad tur i staden och dess omgivningar. Och så fortsatte det i en hel vecka. Vi fick en privat visning av det lokala sjukhuset där direktören själv tog emot oss, vi besökte deras kyrka och mängder andra ställe. Vi var nere på en spännande tur i en av gruvorna. Och överallt var vi kom så blev vi presenterade som ”The Swedish Cousins”. Att familjen där var stolta och glada över vårt besök gick inte att ta fel på.

En viktig sak för oss var att besöka Bisbee kyrkogård. Pete fick ju sin grav där på Bisbee Historic Evergreen Cemetery. Där vilar han nu tillsammans med sin hustru Edna och yngsta barnet Louise, långt från födelsebygden och sina förfäder. När vi besökte kyrkogården passade vi på att sätta en svensk blågul blomma vid deras grav som en hälsning från Sverige och familjen där. Eftersom Bisbee ligger i ökenmiljö finns det ingen möjlighet att sätta färska blommor på platsen, utan man använder papp eller plastblommor där.

Vi visste sedan tidigare att det skulle anordnas en större familjemiddag på lördagen, där vi skulle få möta ett flertal släktingar, men även några andra personer som ville träffa oss eftersom deras förfäder också kommit från Sverige. Men redan några dagar tidigare blev vårt besök uppmärksammat på ett för oss svenskar mycket ovanligt sätt. Tisdagen den 18/9 blev jag och hustrun tillsammans med de tre syskonen Welander ombedda att närvara vid Bisbee´s stadsfullmäktiges ordinarie sammanträde. Där blev vi hälsade välkomna till staden av borgmästaren, som sedan läste upp en officiell proklamation.

En sak som gladde mig var att jag fick träffa min första kontakt där borta, Rachel. Och hustrun fick många trevliga pratstunder med nästkusiner och andra släktingar. Naturligtvis fick jag även det stora nöjet att presentera min till engelska översatta släktforskning för alla, och några medförda häften överlämnades till dem. Man kan bara konstatera att den Welanderska släkten från Västra Göinge och Vinslöv har två stora utsträckta grenar i USA och Canada, och att släktforskningen runt dem är en fascinerande hobby som verkligen tagit oss långt, både i tanke och rum. Och med det tänker jag sluta denna berättelse.  

Naturligtvis hann vi även med att var vanliga turister när vi var över i USA. Vi körde en bit på klassiska Route 66 och passerade det amerikanska Winslov som ligger i Arizona, vi hann med ett kort besök i Mexico, och naturligtvis upplevde vi ett av jordklotets mest fascinerande ställe, Grand Canyon i två dagar, men det är en helt annan historia.

Kontakt: Bengt Welander Lövensväg 5   Österslöv 291 94 Kristianstad

bengt.welander@utb.kristianstad.se